Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 168 —

ransakande samvete. Det finnes icke någon ensamhet på jorden. Ensam och ensamhet äro två ord i vårt språk, som ljuga till sig en betydelse. Hvad är ensamhet, då vi bruka våra ögon och öron? Det tanklösa folket kallar mig en Eremit. Är jag då ensam? Se här, se denna trogna följesven, som der ligger vid mina fötter, läser han icke hvar önskan i mitt ansigte? Jag har i honom en tjenare, en tillgifven. Min röst är honom lika välbekant, som Napoleons stämma från S:t Helenas graf för hvarje Fransman. Han svarar mig väl ej på mitt språk; men hans lydnad, hans vänliga slickande på min hand, är detta ej mer än ord? — Se här, se denna guitarr, denna flöjt. Då sinnet är nedtryckt och svårmodet drar sin mörka slöja öfver ögonen, talar musiken till det bedröfvade hjertat. Förtrollande toner utgå från de liflösa instrumenten. Örat upphämtar dem begärligt, och det upprörda bröstet känner genast deras lugnande verkan. Hvad tröst kunna menniskor ge hvarandra, som uppgår mot en lång moll-ton, smältande i ett doft ackord? En oemotståndlig rörelse i vårt innersta öfvertygar, att detta språk är mäktigare än ordens. Till ögat flyta tårar. Hjertat har fått luft; den inre fienden flyr brådstört. — Och gå vi utom huset, se här, se denna majestätliga flod, som redan på förhand anande hvilket fall som förestår den, med vrede