och förtviflan rullar sina vågor framför min koja, och våldsamt drager med sig i djupet allt hvad som kommer i vägen — se denna stora, omätliga natur, med sina växter, sina skogar, dalar, berg, vattenfall och djur — se örnen, luftens mäktige monark, under hvilken träden svigta, och der nere denna insekt, som vi förtrampa — säga de ingenting? Dölj dig i bergens hålor, i vattnets djup, i jordens innersta — du är ändå icke ensam. Omgifves du icke der af otaliga varelser? Äfven i grafven, den ensliga grafven, omhvärfs du af millioner. Hur kan då menniskan någonsin klaga öfver ensamhet?”
”Men hvad förmådde dig, Francis Abbott,” frågade den andre, ”att öfvergifva en åldrad mor, som du kanske ej mera får se, och en ung syster, som så väl behöfver en brors råd och understöd?”
Eremiten blef stum vid denna fråga. Hans ögon upplyftades emot höjden och han knäppte händerna tillsammans till bön. För några ögonblick syntes han bedja. Allt var tyst i rummet. Den främmande vågade icke bryta tystnaden.
När bönen var slut, uppreste sig Francis och vinkade åt sin gäst att följa honom. Eremiten visade vägen och tog den gångstigen, som går på östra stranden af ön. Det led mot afton, och
