månen började lysa. Trädens dunkla skuggor gåfvo någonting spöklikt åt hela trakten, som ännu mera förhöjdes genom det dofva bullret af vattenfallen, ej olikt en aflägsen åska. Ingen af de två vandrarne yttrade ett ord på flera minuter. Abbott gick sluten inom sig, synbart upptagen af något ämne, som väckt inom honom en häftig strid, hvilken han sökte att dämpa. Den andra åter, betraktande honom noga, följde med ögonen hvarje hans rörelse, och bröt ej tysnaden, i väntan att först blifva tilltalad.
Ändtligen kommo de till några små vattenfall, tillskapade i en gren af floden, som skurit genom en utskjutande landtunga och formerat en egen liten ö, sedan kallad ”Moss Island.” Vattnet var här sammanträngdt i en smal kanal, hvars mångfaldiga böjningar och stenar icke förmådde tillbakahålla den deröfver flödande starka vattenmassan. Några små fall uppstodo således, och öfver dessa var ett kullslaget träd lagdt, för att tjena till brygga, och till kommunikation med den annars isolerade ön. Eremiten nalkades oförskräckt denna bräckliga bro, steg utan tvekan upp på den ostadiga trädstammen, gaf tecken åt sin följeslagare att göra detsamma, och kom lyckligt öfver på andra sidan. Denne följde, fastän tvekande, och begge satte sig nu ned på stenar, som lågo bland
