vattenmassan förbi honom. ”Se här min ärelust!” utropade han och sprang i den hvirflande vågen, midt ibland stenarne. Detta var ej snarare sagdt och gjordt, än han försvann för ögat. Blott några få steg derifrån låg det stora Hästsko-fallet, 158 fot högt. Allmänna sägen är, att den, som råkar i strömmen en mil ofvanför fallet, står ej att frälsa. Den åskådande främlingen visste det, och tog inom sig afsked af den ädle, sig sjelf offrande Eremiten.
Månader hade förflutit, sedan Francis Abbott
äfventyrat sitt lif, för att rädda ett barns, och
hvilket vågstycke äfven nästan genom ett
underverk lyckats. Gerningen var väl ännu i minne,
men den omtaltes icke mera. Traktens
erkänsamme invånare hade länge öfverhopat honom med
tacksägelser; men då han alltid, och nu mera än
förr, sökte ensamhet och flydde sällskap,
betraktade man honom från den dagen med en helig
vördnad, såsom en högre och bättre varelse än de
hvardags-menniskor, som uppfylla jordens alla vrår
och vinklar. Hans tillgångar voro knappa; dock
lagade han, att de ej blott fyllde hans egna små
behof, utan äfven lemnade öfverskott, hvilket
han aldrig underlät att gifmildt dela bland de mest
