behöfvande i granskapet. I nödens och farans stund höll han sig icke undan; då hans hand behöfdes, var den alltid utsträckt. Men sällan vid dessa tillfällen stannade han längre på stället, än som just fordrades, för att öfva sitt välgörande.
Midnatts-timmen var inne. Det var en ryslig vinter-natt. Snö hade flera dagar betäckt marken, och efter dagens töväder började nattfrosten att bilda isskorpor, som, innan morgonen, voro så starka, att krigshärar kunnat säkert deröfver föra sitt tunga artilleri. Naturen var klädd i nordens hvita drägt; träden nedböjde sina af snön betungade hufvuden, och deras grenar, hvarifrån under töandet ett ständigt regn droppat på marken, stelnade nu af köld. Dropparne fröso i luften och bildade långa isbitar som, hängande bredvid hvarandra, liknade fransar på de utskjutande grenarne. Kölden hade flera timmar varit i tilltagande, och nådde sin högsta punkt omkring midnatten. Vid denna tid kändes en förändring i väderleken, och med den mildare luften tilltog återigen snögandet.
Hvarken menniskor eller djur lemnade sina hem och nästen denna natt. Det var endast Eremiten, som vandrade ute. Redan vid solens nedgång hade man sett honom mäta marken med jemna steg, på ett ställe af ön, der han dagligen brukade vandra, och som ännu i dag visar, huru mycket den
