värdshus och andra byggnader. Norr ut följer ögat flodens lopp till dess den alldeles bortskymmes af de bergiga stränderna.
Detta var Francis Abbotts sista hem.
Vid det öppna fönstret satt han en morgon — jag tror det var den 10 Juni samma år — med båda armarne lutade emot fönsterposten och stödjande sitt hufvud. Tårar lyste i hans uttrycksfulla ögon. På bordet bredvid honom lågo flera papper, jemte den hemlighetsfulla boken. Den ännu våta pennan bevisade, att något nyss förut blifvit nedskrifvet på papperen. ”Nej, gudomliga natur!” utropade han med entusiasm, ”det står ej i mensklig förmåga att måla dig sådan du verkligen är. Poeter må än så förtvifladt anstränga sina snillen — målaren må aldrig så lyckligt härma; det blir ändå inte Niagara. Och skulle då jag, denne maktlöse varelse i det stora universum, söka efterbilda ett af Skaparens herrligaste verk? Vare denna förmätenhet långt ifrån mig!” Så sagdt, fattade han med kraftiga fingrar den uppgjorda beskrifningen och sönderref den i så små bitar som möjligt. Dessa öfverlemnade han åt sommarfläktarne att skingra. ”Se!” yttrade han med ett vildt skratt, ”se, detta är hvarje härmares öde!”
Dagen hade emellertid framskridit till den
