dig. Med mig har du lefvat, med mig skall du också förgås!”
Eld uppgjordes i spisen. De smattrande stubbarne spridde snart en låga, som höjde sig upp i skorsten. Papperen och böckerna kastades deruti, och den darrande flamman, som för ett ögonblick blifvit dämpad deraf, uppreste sig åter med vrede och fördubblad styrka. Förgäfves tycktes papperen liksom undvika eldens rofgirighet. Tvenne gånger rullade den märkliga boken ur lågorna, som lika många gånger fattade den på nytt. Utan nåd och barmhertighet öppnades det ena bladet efter andra, och förtärdes. En tjock rök insvepte ändtligen permarne i mörker, och när den försvann, var förhärjningen slutad. Ett svart täcke sågs endast öfrigt, hvarpå blinkade slocknande stjernor.
Francis hade emellertid stämt sin guitarr, och knäppte nu några ackorder, som fullkomligt öfverensstämde med hans sinnesstämmning. Instrumentets långa moll-toner voro blott hans tankar satta i musik. Det var ett språk, så vältaligt, så rörande, att hvarje hjerta skulle intagits deraf.
Den sång han hade valt, var Desdemonas romans i sista akten af Rossinis mästerliga Opera, Othello. Denna musik har en bestämd karakter af djup, men mild sorg, och är, bland senare tiders romanser, ett af de mest rörande stycken, som
