gjorde för att hoppa i vattnet, hämmades äfven af ännu en rysning; det tredje försöket mötte dock intet hinder. Floden emottog honom i sitt sköte utan motvilja, och sände honom åter i ljuset, efter att hafva visat honom sina djupaste hålors lysande prakt. Vågornas hvita hjessor dansade lekande omkring hans flytande kropp, och ödmjukt tycktes hvarje bölja lyda hans befallning. Allt vek åt sidan, der han ilade fram, — sjelfva Flod-guden åskådade med högt nöje den skicklige simmaren. Men hastigt hördes ett klagande ljud, och strax derpå ännu ett. En dyster stämma utropade matt: ”Min Gud! Min Gud......”
Francis Abbott var ej mer bland de lefvandes tal.
Den olyckliga händelsens rykte flög genom
trakten; och ur husen hastade både unga och
gamla, friska och sjukliga. Man sökte den förlorade,
men fåfängt. Floden ville icke återgifva sitt rof,
förrän 11 dygn derefter, då liket flöt upp, och blef
sedan anständigt begrafvet på den enkla
kyrkogården, ej långt från Niagaras fall. Prydnad
finnes ej på Eremitens graf, icke en gång en
för-gät-mig-ej planteras der af någon slägting eller
