med den obeveklige fienden; men förgäfves, mensklig makt förmådde ingenting uträtta, deras för tidiga död stod skrifven i ödets bok; sjukdomen förklarades härröra af ”okända invertes fel.”
Mullen syntes ännu frisk på de två ynglingarnes grafvar; gröna voro ännu kransarne kring de enkla hvitmålade träkorsen, då äfven den tredje sonen, som nyss fyllt 20 år, hastigt insjuknade med farliga tecken.
”Woes cluster; rare are solitary woes;
”They love a train; they tread each other’s heel”
säger den klagande Young, och närvarande sorgliga händelse bekräftar denna iakttagelse. Äfven detta barn rycktes ur föräldrarnes armar och nedlades i en tidig graf. Knappt voro de tårar aftorkade, som runnit vid förlusten af den sista ynglingen, förrän ...... kan jag väl omtala den nästan otroliga händelsen? ...... förrän den fjerde sonen, vid nära 21 års ålder, insjuknade och följde sina bröder. Jag vill ej söka beskrifva den tröstlösa moderns sorg, en sorg, som gaf grå hår åt den i förtid åldrande faderns hjessa — jag vill ej måla ett menskligt lidande, som endast den kan förstå, hvilken gjort förlust af ett älskadt barn. Nog af, glädjens boning hade här blifvit förvandlad till ett sorgehus, ljudande af gråt och jemmer.
