tryckte älskarn den honom räckta handen, och höjde den till sina läppar. I detta ögonblick felades blott två minuter i elfva. Presten såg frågande på Helenas far, om det ännu var tid att börja ceremonien; men denne märkte det ej, utan fortfor att endast betrakta sin klocka, hvars sekund-visare han troget följde både med ögon och pekfinger. Med svigtande knän stod modern tätt intill bruden, och af hennes osäkra rörelser och bleka utseende kunde man lätt märka, att någon djup oro var i hennes bröst.
En minut återstod blott — men den minuten var lång nog, för att hastigt förvandla scenen till ett sorgspel. Hastigare än tankens rörelse, störtade Helena på en gång till golfvet, Hennes friska ansigte antog i fallet en blågrå färg, och både panna och händer fingo genast en fuktig kyla, vanlig hos dem som afdåna. Allmän bestörtning flög genom rummet. De af häpnad nästan halfdöda föräldrarne skyndade att uppehålla den fallande bruden, men den slagne brudgnmmen hade redan fattat henne i sina armar, och bar den kära bördan till en länstol, densamme, i hvilken en af Helenas bröder aflidit. I denna stol nedsattes den unga sanslösa qvinnan, och omkring henne trängdes slägtingar och vänner, ängsligt betraktande den afdånade. Intet medel sparades att återföra henne till sansning; det
