lyckades omsider, men först efter många försök och ansträngningar.
Helena förblef länge stum efter uppvaknandet; hon tycktes icke rätt kunna fatta hvad som tilldragit sig med henne; då hon ändtligen började att tilltala de närvarande, var det med förändrad och darrande röst, som knappt var hörbar för de närmast stående personerna. Bröstet häfde sig tungt för hvarje ord hon yttrade. Verkliga plågor kände hon ej, men mattigheten var stor och tilltog så märkbart med hvarje ögonblick, att man kunde skönja huru hon led deraf. Flere läkare, som af en händelse voro närvarande vid festen, sökte väl med mångfaldiga medel att häfva denna ytterliga och efter alla tecken betänkliga mattighet; men deras bemödanden ägde ingen annan verkan, än att lifslågan brann några få ögonblick längre. Snart insågo de att all konst här var otillräcklig, och upphörde derföre att plåga den sjuka med medikamenter. En lätt blodstörtning tillkännagaf att en ådra i bröstet hade sprungit, och då dertill kommo flera andra för en läkare välbekanta tecken till ett högst vådligt sjukdoms-anfall, försvunno snart alla förhoppningar om hennes vederfående.
Helena sjelf smickrade sig icke heller med någon lycklig utgång, och tycktes redan från första ögonblicken ana, det hennes sista stund var
