Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 207 —

jorden. Och hvad är döden annat än en kort skilsmessa från dem man älskar? Gladt måste återseendet bortom grafven en gång blifva, såsom sjuklingens morgonhelsning till den uppstigande solen, efter en sömnlös natt på plågans läger. Då, min mor, skall jag sjunga för dig den romans, på hvars melodi du så gerna lyssnar, och hvars toner mången afton lockat tårar i dina ögon. Då skall äfven du, min far, finna samma barn igen, som nu i ryckes ur din ömma famn, och så ofta uppklättrat på ditt knä och lekt med dina silfver-lockar. — Och äfven dig, min vän, skall jag då återse, dig, hvars sanna kärlek inga stormar kunnat skaka, inga öden förminska. Den lyckliga utsigten åt vår framtid, är väl omintegjord — en högre makt har så förordnat. Nog är det hårdt, att på sin bröllopsdag nödgas helsa sitt hjertas älskade — farväl! ...... men nej, förlåt denna tår, som emot min vilja smyger sig i mitt öga. Qvinnans svaghet öfverger henne icke, ännu icke i lifvets sista ögonblick.”

Mera förmådde hon ej. Ansträngningen att tala hade medtagit hennes öfriga krafter, och de sista orden hunno knappt öfver läpparne. Liksom i en klocka som är i olag, började lifvets timvisare att skrida allt mera långsamt, och hjertat, denna mennisko-kroppens skönaste mekanik, slog nu icke såsom förr. Få äro de, som ej äga någon