erfarenhet af scenerna vid en dödssäng — jag talar ej heller till dem. Jag frågar er, J, som varit vittnen till en döendes sista stunder, som hört de tunga andedragen, som sett ögat brista och känt hjertat upphöra att slå, — finnes det en mera betydningsfull stund i en menniskas lefnad än den, då vi taga afsked af en döende vän, och följa processen af dess upplösning? Finnes det någonting hemskare, och som mera bör förödmjuka menskligheten, än att se en älskad varelse aftyna inför våra ögon, under känslan af vår oförmåga att rycka honom undan förgängelsen? Liksom svaga qvinnor, af förskräckelsen förstenade, stå äfven de manligaste omkring den sjuka, förtviflade att icke kunna lägga en enda sekund till den bortgåendes lifstid, vore äfven den döende en vän, en far, en maka, en älskarinna! Huru ofta se vi icke afskedstagande makar, dem döden åtskiljer! och höra omtalas en moders förtviflan vid sitt barns frånfälle! Ovanligt är det icke att se tvenne förlofvade frånryckta hvarandra af samme den Oblidkelige. Hvilken afskedsstund! hur rysligt högtidlig! Kan den efterlefvande någonsin glömma dessa matta ögon, som ogerna tycktes vilja tillsluta sig — denna hvitgula hy, dessa bleknade läppar, på hvilka döden satt sitt insegel — denna iskalla fuktighet, som
