Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 209 —

ingjöt en rysning i hvarje lem — denna sorlande stämma i bröstet, som liksom en dödssång förebådade den lidandes lyckliga öfvergång! Och slutligen, när timman är slagen, och själen lemnat sin hydda, hvilket djupt och varaktigt minne intrycka icke hos de öfverlefvande dessa marmorlika ansigtsdrag, som med så mycken sanning af en välkänd Engelsk författare blifvit kallade: ”the mockery of all our hopes and fears, of our fondest love, and of our fellest hate!” Ännu när vår egen afton är kommen, påminna vi oss med rörelse vårt afsked af dem vi sett föregå oss ur verlden, och den närvarande stundens högtidliga allvar återväcker ännu de känslor, som vi erfarit vid våra vänners bortgång.

Men låt oss tillsluta ögat för denna sista scen af ett alltför kort vistande på jorden, låt oss inställa en mera noggrann beskrifning på afskedet af en tjugu-ett-årig flicka från make och föräldrar ....... Helena var ej mer. Med bröllopsdagen hade också lifvets lampa slocknat, och af den fordna bruden återstod nu ej annat än ett liflöst stoft. Deromkring stodo ännu de sörjande vännerna, och mot bröstet hvilade den bittert snyftande enklingen sitt hufvud. De tröstlösa föräldrarne hade fallit i hvarandras armar, gumman gömmande sitt ansigte

14