Det var blott en person i hela denna församling, som behöll sitt lugn i blick och åthäfvor, och som tycktes med likgiltighet lyssna till den häftige predikantens eldsprutande tal. Hans ansigte förblef oförändradt som en liflös bildstod, och hans blickar röjde ingen enda af de olika rörelser, som blixtrade ur de öfriges ögon. Med förundran betraktade talaren, efter slutad gudstjenst, denna oböjliga man; och hade gerna i en triumferande ton frågat honom, hvad hans åsigter i religion nu voro, sedan han hört den kristna läran så allvarligen förkunnas, och varit vittne till en hel kongregations uppriktiga tårar. ”Samma Gud,” sade Båtkarlen, ”som är min fader, är också din; det är endast en sak, hvarom vi tänka olika: om sättet att dyrka honom. Du anropar hans förlåtelse, under förbannelser öfver dig sjelf, med knäfall och tårar. Jag åter, tillber honom i hvarje föremål omkring mig. Vi ha två olika tankar om vägen till det gemensamma målet; låtom oss likväl fritt och ostördt vandra, hvar och en sin väg, nog träffas vi ändå till slut.”
nyare tiders resande blifvit utöst öfver deras, och i min tanke äro de både oskadliga och nyttiga, så länge nemligen folkmassan, såsom nu är fallet, i de Vestra Staterna, ej har tillfälle att höra en predikan oftare, än kanske en gång hvartannat år.
