tomahawk har för första gången i din lefnad bedragit dig. Den träffade djupt som vanligt, ej din fiendes, men din egen broders hufvud. Du måste dö, Saloueh, och innan dagen återvänder, är du i Vestern hos våra fäder.”
Saloueh svarade icke, men uppreste sig med värdighet och öfverlemnade sin person frivilligt, utan motstånd, åt Meihammoh. Utan att hindras, kastade han sin båge på axeln, och utdrog sin tomahawk ur stubben. Så beväpnad trädde han midt ibland dem och uppmanade dem att snart på honom verkställa det straff han visste sig väl förtjena. ”Min broder är ej mer,” yttrade han, ”denna hand bestraffade hans falska uppförande. Han förtjenade att dö; jag förtjenar det ej mindre.”
”Din begäran,” svarade den gamle Indianen, ”skall blifva uppfylld medan mörkret varar. Gör dig färdig! denna natt skall du få börja din långa färd. Vänner, bereden honom!” — Med dessa ord befallde han hopen att sätta sig i rörelse, och sjelf ställde han sig i spetsen; efter honom gingo några Indianer, en och en i sender, derpå Saloueh, och sist åter andra Indianer, som slutade tåget. Det gick genom en tät skog, under ett ohyggligt tjut och skrål, som tjenstaktiga genljud skyndade sig att upprepa, så att hela trakten deraf dånade vidt deromkring. Intet läte har en så vidrig effekt på en
