menniskas sinnen, som ett vildt skrål, isynnerhet hördt i skogen. Denna musik, som nu från djupet af ”den eviga skogen” trängde in i de fredliga boningarna af den tätt derintill belägna staden Natchez — om den hade nått stilla, borgerliga öron i någon Spansk småstad, skulle man kanske trott, att skogstrollet regerade i trakten, och mången rättrogen dyrkare af S:t Peters efterträdare här på jorden skulle med kors och vigvatten sökt drifva häxeriet ur trakten och bringa det hemska tjutet till tystnad. Men med kors och vigvatten låta i alla fall Indianerna ej afskräcka sig. Dessa förökade genom flere andra af samma stam, hvilka af det väl kända ljudet hade skyndat sig till dem, intågade i Natchez, den ena efter den andra. Bullret och sången uppväckte snart hela den redan i djup sömn försänkta staden, och i fönster och dörrar syntes unga och gamla, svarta och hvita, med stirrande blickar, och stela af förskräckelse.
Indianerna kommo, som sagdt, tjutande in i staden, och vandrade, nej, dansade från den ena gatan till den andra, utan att likväl våldföra någon, eller begå något, som kunde föranleda invånarne till att tysta eller utdrifva dem. Snart erfor man orsaken till hela det besynnerliga upptåget, och Saloueh beklagades lika mycket af somliga, som han af andra fördömdes såsom en kallblodig
