en ljuf hänryckning;, ty han hade sett — o! de trolöse och äreförgätne karlarne i våra dagar!! — han hade sett på den förföriska varelsen ett par händer, som i skönhet öfverträffade allt hvad han i sin inbillning föreställt sig såsom ideal. Den hand som han hittills dyrkat — gick i skuggan för alltid; han såg intet annat, han lefde för intet annat, än den hand, som nu i magiskt ljus stod beständigt för hans ögon. Förgäfves använde frun alla möjliga små fintligheter för att återvinna honom; man skulle tro att han då var både blind och döf ty intet af hennes försök märktes ens af den liksom förtrollade mannen. Under sådana hotande och dystra förbud slutades den märkvärdiga Kungs-balen. Gästerna hade utan svårighet upptäckt att emellan kung och drottning någonting förefallit, som var af allvarsam beskaffenhet, ty den sednare hade såsom sjuk aflägsnat sig från sällskapet; men rätta orsaken dertill kände ingen, ej en gång hon, som varit en oskyldig skull till uppträdet.
Följande dagen upplyste ej heller gåtan, och byns nyfikna, språksamma gamla qvinnor bragtes i förtviflan öfver att händelsen ännu icke blifvit närmare uppdagad. Man omtalade väl att de båda makarne på morgonen haft en liten ordtvist, som nått den lyssnande husvärdens öron; men, hvarom? det var en fråga som gjordes af hundrade munnar,
