utan att någon var i stånd till att lemna ett nöjaktigt svar. Hela dagen fortforo grupper af de nyfikna invånarne att bilda sig utanför husen, för att gissa till hvad som var å färde, och gummorna sprungo från den ena till den andra, för att höra om någon upplysning ännu vore vunnen. Sent på eftermiddagen syntes någon dager skymta öfver det mörka tal-ämnet, då förra aftonens Kung till allas förundran befanns liggande på knä för den unga flickan som enligt ortens sed gifvit honom en kyss. Denna nyhet är för vigtig att kunna hållas hemlig; inom två minuter står hela byn samlad utanför det hus, der den eldige älskarn ännu behöll samma knäböjda ställning. Scenen led likväl nu till sitt slut, ty båda personernas känslor tycktes redan drifna till en höjd, som de ej länge kunde stå ut att uppehålla. Det dröjde ej heller länge innan den unga qvinnan hördes tydligen utropa: ”Dåre! var nöjd med den hand som din hustru har. Min, som du nu tyckes afguda, ser du i dag för sista gången; men för att gifva dig ett ömt minne före skilsmessan, så se här! Detta är en skänk af den vackra handen i de vestra Staterna.” Vid dessa ord gaf hon honom en ganska kraftig örfil, som på en gång öfvertygade honom att handen icke var så idealisk som han inbillat sig. Hennes hastiga språng ur rummet och folkets
