hufvudhår skadas på den som uppbär bägarn, en af edra kulor må sänkas i detta bröst. Är detta nog, eller tveken J ännu?”
Häpna öfver det ytterst djerfva i främlingens förslag, syntes de närvarande länge forska hvarandras blickar till råds om hvad som var att göra. En af dem föreslog slutligen att med lottkastning afgöra, hvem som skulle uppsätta bägarn på sitt hufvud; denna mening antogs enhälligt, och sattes genast i verket. Lotten föll på Bobs motståndares egen bror. Blek och darrande fördes han till den bestämda platsen, och tennbägarn sattes på hans hufvud. Fyrti steg derifrån ställde sig Båtkarln och betraktade några ögonblick målet för sitt skott. Hos honom märktes ej den ringaste rörelse, och af uttrycket i hans ögon skulle man kunnat tro, att blott en fogels lif stod i fara. Hans handtag med bössan voro bestämda, och det var icke möjligt att finna i hans minsta rörelser något tecken till osäkerhet. När han upplyftade bössan till ögat och spände hanen, vände han sig småleende åt den andra skytten, som, med spändt gevär, rigtadt emot honom, utropade: ”Kom ihåg vårt aftal! Såras min bror, så lefver, du inte en minut derefter.”
Bobs vapen förblef orörligt i horisontel ställning, nära två minuter; sjelfva bösspipan rörde sig
