under denna tid ej en linea. Ingen vågade tala, knappt andas. Tystnaden var hemskare än stormens tjut en vinternatt.
Skottet afgick, och i samma ögonblick störtade den person till marken, på hvars hufvud bägaren var uppsatt. Ett rop af fasa undföll alla de samlade vittnena, men detta nedtystades lika hastigt genom knallen af ett annat skott, hvarvid den olycklige Båtkarln sjelf föll liflös till jorden. Man hörde ej annat än en svag suck från honom innan lifvet utsläcktes, ty motståndaren hade med en skytts säkra öga sändt kulan genom hjertat på den beklagansvärde mannen.
Bägar-bärarn upplyftades emellertid från marken af de bispringande vännerna, som sorgfälligt efterletade det dödliga såret. Ingen del af hans kropp befanns ha lidit någon skada, och på hufvudet saknades icke ett hår. Han återhämtade sig också snart från sin förskräckelse, och var den förste, som hittade på bägarn, hvilken, genomborrad af kulan, hade blifvit kastad på ett afstånd af trettio alnar.
Så dog den siste Båtkarlen, offer för ett bedröfligt misstag, och med honom slocknade denna mennisko-stam, som, i historien om Ohio- och Mississippi-strändernas första befolkning af de hvita, intager ett märkvärdigt rum.
