vapnet, vittnade om bokens forntida prakt. ”Hvila nu i ro,” fortfor han, talande till boken, ”till dess solen åter helsar god morgon! I dag har du gifvit mig tröst, neka mig den ej i morgon.” — Så sagdt, uppstod han, lyftade pannan från elden och förtärde med smak den enkla men födande rätten. Aftonens skuggor erinrade honom snart, att hvilotimmen var inne; och gubben var ej sen att lyda naturens kallelse. Inom få minuter derefter hördes ej mera något ljud i kojan.
Vid dagningen uppväcktes den gamle af ett häftigt knackande på dörren. ”Hvem söker mig så tidigt på morgon?” frågade gubben och lagade sig med detsamma till att gå upp från sängen. ”Måns Rambo är mitt namn,” svarade den främmande. ”Stig upp, gamle Sven Jonson och slapp mig in, ty jag har stora nyheter från fosterbygden.” — ”Från Sverige!” utropade den åldrige mannen och sprang upp från sängen med en gosses snabbhet. ”Välkommen, Måns Rambo, till min hydda! Från Sverige, säger du? Herre Gud! det är nu så länge, sedan jag hörde någonting derifrån, att jag började tro det vara endast en dröm, då jag påminte mig det gamla landet. Är du säker att du icke sjelf drömmer? Kom emellertid in och berätta mig hvad du vet. Lefver den unge Hjelten ännu? Ja, visst måtte han lefva, ty för
