samma gång, som hon först såg dagsljuset. Den vilda naturen var således hennes glädje, hennes lif. Åtföljd af sin yngre syster, lika ostyrig som hon, lika fri, lika lycklig som hon, flög hon från hyddan ut i skogen, så snart solen gått upp, och återvände först till det älskade fadershuset när den åter nalkades horisonten. Intet band var lagdt på hennes frihet, ingen gräns var satt för hennes vandringar. Obetvingad såsom gazellen lopp hon från dal till dal, från strand till strand, och intet hejdade hennes fart. Något sådant bud som: dit skall du gå, men icke vidare, hade ännu aldrig nått hennes öra. Ofta såg jag henne till häst på en Indiansk pony störta genom småskog och moras, öfver kullar och höjder, och mången gång äfven simma med hästen öfver Schuylkill — för henne fanns ingen fara. I den unga flickans tankar syntes hela jorden lik den inskränkta punkt, der hon vistades, och alla menniskor trodde hon vara lika sälla och oskyldiga som hon sjelf. Enkel i drägt, som i tankar, tillbringade hon på detta vis de år, hvarpå vi aldrig veta sätta värde, förrän de äro flydda. Inga bekymmer oroade någonsin hennes bröst; intet moln tilläts ett ögonblicks hvila på hennes höga panna — och hvad kunde också bekymra henne? Modren hade ej föreskrifvit andra lagar än denna: ’älska din Gud, dina föräldrar och
