ögonblick äro få och korta — de likna blomstren i en ödemark, som hinna knappt att knoppas för ljuset, innan de flygande sandmolnen qväfva dem.”
”Så äro de, i sanning, min egen erfarenhet bevisar det. Marias far hade vid denna tid råkat i tvist med en nyligen till kolonien ankommen ung Engelsman, om ett betydande stycke land, som låg ouppodladt, men som sedan Svenskarnes ditkomst tillhört gubben. Den främmande åter påstod, att ett obegagnadt landstycke tillhörde den, som hade kraft eller lust att uppodla det. Tvisten fördes inför domstol, der, genom mutor eller andra mig obekanta medel, rätta ägaren fråndömdes denna rika skogstrakt, som nu öfvergick till anklagaren. Gubben, som redan förut var försvagad af ålder, led så djupt af denna orättvisa, att vi inom två månader derefter fingo beledsaga honom till det sista hvilostället — grafven. Från denna dag var Maria ej mer samma glada, obekymrade och förnöjda varelse som hitintills. Hennes kärlek för mig kallnade väl icke; men i de sköna, blå ögonen märkte jag emellanåt en vildhet i uttrycket, som förundrade lika mycket, som den förskräckte mig. Hon yttrade likväl ingenting, som kunde gifva mig en nyckel till denna hemlighet; det enda, hvaraf jag kunde ana, hvad som föregick i hennes innersta, var ett utrop, som troligen undföll henne
