erlagt en ansenlig summa penningar såsom min lösen. Hvem min ädle befriare var, kunde jag ej begripa, ty hvilken menniska, frågade jag mig sjelf, kan intressera sig för en sådan usling, som jag? Mina efterforskningar voro äfven en lång tid fruktlösa; det enda, jag kunde utfinna, var, att den okände befriaren dit anländt på ett skepp, och genast efter ankomsten förskaffat mig friheten, hvarefter han försvunnit och ej vidare varit sedd. Sedan barndomen har jag ägt en viss fallenhet för vidskeppelse, och efter denna händelse hade tron på ande-verldens makt öfver menniskan vunnit stort inflytande hos mig. Underligt var det således ej, att jag snart skulle fästa mig vid den tankan, att min befriare vore ingen annan än min skyddsande, som stigit ner på jorden, för att återgifva mig friheten. I denna tro stadfästades jag mycket mer, då, efter att hafva öppet omtalat min förmodan, den allmänna nyfikenheten gaf anledning till en noggrann efterspaning, som ej gaf annat resultat, än att den okände måste hafva sjunkit ned i jorden eller uppstigit i ett moln. Från denna stund ansågs jag af folkmassan för en af de lyckliga varelser, om hvilka vi i forntidens annaler läsa, att de stodo under osynliga väsens beskydd. Mången trodde äfven, att jag var i omedelbar gemenskap
