nitiske tjenare, gula febern, Leontines båda föräldrar. Att beskrifva den sorg, hvarmed detta oförväntade slag uppfyllde hennes bröst, står ej i min förmåga; hvarken ord eller penna kunna måla det djup, den högtidlighet, som sorgen antog hos den fader- och moderlösa Quarteroon-flickan. Vare det nog för oss att veta, det Leontine, på fjorton månader, efter de aflidnas bortgång, icke ett ögonblick skilde sig från deras enkla grafvård midt i tallskogen, icke ens såg ett enda främmande ansigte. Efter många enträgna och ofta förnyade bjudningar, öfvertalades hon dock slutligen att göra ett besök hos ett äldre aktningsvärdt fruntimmer, en aflägsen slägtinge till hennes far, och boende i New-Orleans. Leontine begaf sig dit med föresats att der qvarstanna blott några få veckor. Ödet hade emellertid förordnat en längre tid för hennes vistelse i New-Orleans — och det är nu, som den egentliga delen af min berättelse börjar.
En af de första personer, som gjorde Leontines bekantskap hos hennes slägting, var en ung man, som, fastän ännu i sina bästa år, påstods i hög grad vara mjältsjuk. Han hörde till en af Statens förnämsta familjer, och var den enda öfverlefvande sonen, på hvilken slägtens fortgång berodde. Hans mor hade ofta försökt öfvertala honom till giftermål, men Eduard syntes ej vilja
