verlden. I hennes tankar var hela jorden lik den lugna och fredliga bostad, der hon tillbragt sin barndom, och alla menniskor syntes i hennes ögon lika goda, lika ädla, lika felfria, som hennes egna älskade föräldrar. Ännu vid sjutton års ålder, då qvinnorna i dessa södra klimater äro fullvuxna, bibehöll hon samma oskyldiga sinnelag, som barnet i vaggan, och liknade snarare en varelse från en annan verld, som ej passade för denna, och hvars tankar ej hörde oss till. Hennes nöjen voro äfven olika andra flickors vid samma ålder; de bestodo blott i en enda sak, hvars ord är: välgörenhet. Något afstånd fanns ej för henne, då frågan var att göra en god gerning; och hvarken nattens mörker eller stormarnes raseri voro i stånd att hejda henne från att skynda den nödlidande till hjelp. Huru ofta såg man icke henne till häst på en Indiansk pony, liksom en af ande-verldens luftiga gestalter, flyga öfver marken, genom småskog och moras, öfver höjder och fjellar, och, vid öfvergången af mången farlig ström, simmande med hästen vidröra ytan! Man skulle kunnat tro, att hon jagade skogens vilda invånare framför sig; men nej, hon ilade endast till behofvets koja, för att der skänka tröst och understöd.
Vid denna tid bortryckte döden, genom sin
