Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 68 —

personligt anseende. Någon gång uppklarnade väl hans panna, och glädjen framlyste ur de mörka ögonen; men detta varade blott ett ögonblick — liksom efter en åskblixt mörkret fördubblas, så blef äfven hans anlete alltid mera dystert efter ett sådant utbrott af glädje. Om denna sinnesstämning verkligen härledde sig från ett naturligt anlag, eller om den var en följd af sorger och olyckor, förblef länge en gåta för henne. Men granskningen af hans hjerta och deltagandet i hans bekymmer, medförde en vådlig verkan på den unga, oerfarna flickans eget hjerta, hvilket hon tycktes nästan ha glömt under hela denna tid. Kärlek var ännu främmande i hennes bröst: dessa oroande men tillika ljufva känslor, då qvinnan första gången bortgifver sitt hjerta, voro nya och okända för henne. Hon förstod ej hvad de ville säga, likväl voro de henne kärare, än morgonen är för den uppvaknande naturen, och med en mors omsorg närde hon, fostrade hon dem i sitt sköte. Till Eduard gingo oftare än förr hennes tankar, och ej sällan låg hans namn, henne ovetande, på tungan. Förgäfves frågade hon sig om orsaken till denna främmande oro; fåfängt sökte hon att vända sina tankar och sin uppmärksamhet åt andra likgiltiga föremål — det unga hjertats röst kan icke nedtystas.