”Oh Love! no habitant of earth thou art[1].” Leontine älskade, utan att ana det, och lefde från denna stund blott för honom, som hennes läppar kallade vän, men hvilken hennes hjerta tyst nämnde sin älskare.
Eduard var ej heller känslolös för hennes behag. Dagliga umgänget med den täcka flickan ingaf honom småningom den mest lågande passion, och hvarje dag framställde henne i ett allt skönare ljus, som fann ett återsken i hans hjerta. Så ljuf ock denna känsla var, att finna en varelse, som så fullkomligt öfverensstämde med det qvinno-ideal, hans inbillning sedan barndoms-åren målat, alstrade dock vissheten af hans kärlek hos honom allvarliga bekymmer. Han insåg redan på förhand, att hans mors högmod skulle ställa många hinder emot en förening med Leontine, och att han skulle för alltid förlora modrens kärlek, om han tog en hustru, som hon ej valt. Han kände ej vid denna tid att Leontine var en Quarteroon; hvarken hade hennes egen snöhvita ansigtsfärg eller lena hår utvisat detta, ej heller hade hennes åldriga slägting funnit för godt att yppa detta för honom. Det var således endast Leontines fattigdom och lägre härkomst, som ingåfvo honom den fruktan att
- ↑ Byron.
