Leontine följde med outsägligt intresse hjelten i pjesen, från dess första inträde på scenen, och syntes under hela aftonen uteslutande deråt egna sin uppmärksamhet. Med förundran såg väl Eduard henne ofta så djupt försänkt i tankar, att hon ej hörde hvad han yttrade; men han förklarade det så, att hon, ovan att se skådespel, följde dramens gång med ett barns hela nyfikenhet. Vid ett tillfälle likväl, då Antoine första gången berättar att han är en Quarteroon och att hans medmenniskor derföre stöta honom från sig, hörde Eduard tydligt ett doft rop af förskräckelse från Leontine, och såg henne afblekna nästan till en blågul likfärg; men hon stillade genast hans bestörtning med en öm försäkran, att det var ingenting, och att hon mådde ganska väl. I hennes blick låg på samma gång ett sådant bedjande uttryck, att få bli ostörd i sin åskådning, att han ej mera vågade afbryta hennes tystnad med frågor, som tycktes endast oroa henne. Under loppet af pjesen märktes hennes rörelse synbart tilltaga, och han började nu nästan ångra, att han medfört den af verlden oerfarna flickan, för att se ett stycke, i så hög grad rörande, och som naturligtvis måste göra effekt på en så mild varelse som Leontine. Detta var emellertid nu för sent att ångra, ty dramen led till slut. Den sista scenen emellan
