Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 72 —

Leontine och Eduard trodde sig sälla i sin oskyldiga och rena glädje. Men dess timglas hade runnit ut för dem, och sorgens svarta genius stod redan färdig att angripa sina oberedda och af lyckan insöfda offer.

På Fransyska teatern i New-Orleans gafs vid denna tid en dram, kallad Antoine, som gjorde mycket uppseende och till hvarje representation drog fullt hus. Ämnet var af ett lokalt intresse, och borde således väcka det. Det afhandlade nemligen en Quarteroon-mans fruktlösa och olyckliga kärlek för ett hvitt fruntimmer. Eduard hade hört så mycket berömmas detta stycke, att han beslöt se det: Leontine var naturligtvis honom följaktig.

Författaren till denna i sitt slag mästerligt skrifna dram, målar med så glödande färger den beklagansvärde unge mannens djupa passion, af föremålet besvarad, men af lagarne fördömd, emedan han är af Neger-extraktion fastän sjelf fullkomligt hvit — der målas, säger jag, så lifligt och vältaligt både det orättvisa i sjelfva lagen, och fasan af Antoine’s egna känslor öfver att vara menniska och likväl utan menskliga rättigheter — att man skäligen faller på den tanken, som var allmänt gängse i New-Orleans, att han beskref sig sjelf och sina egna känslor, ty enligt allmänna ryktet lär han vara en ”homme de couleur.”