uppträdet, dels af medlidande med den täcka flickan. Leontine fördes väl sålunda lyckligt hem, men uppträdet blef också derigenom allmänt bekant, och Ryktet gjorde sitt bästa på vanligt tjenstvilligt sätt, med sina tillägg, så att händelsen, inom tvenne dagar derefter, berättades så olika verkligheten, att dess ögonvittnen skulle med godt samvete kunnat svärja på, att ej ett ord af alltsammans var ren sanning. Hvem flickan var, utfanns snart af några lättsinniga ynglingar, som skröto öfver att de kände hvarje Quarteroon i New-Orleans — och knappt hade de förkunnat att hon ej var hvit, förrän skandalen utbasunade, att hon stod i ett olofligt förhållande till Eduard, kort sagdt, att hon var ingenting mindre än hans maitresse. Detta rykte kunde ej döljas många timmar för Eduards stolta mor, som väl hade hört omtalas sin sons äfventyr på spektaklet, men som förgäfves forskat öfverallt efter flickans namn, och nu både med förundran, sårad egenkärlek och förargelse erfor en nyhet, som på en gång tycktes uttyda orsaken, hvarföre Eduard varit så obenägen att gifta sig med den rikaste arftagerskan i staten, på hvilken sak hon byggt sina gladaste förhoppningar, och som kostat henne mödor och bekymmer att väl planera. ”Vid Gud! denna oförskämda Quarteroon skall plikta derför!” utropade hon för sig sjelf, med
