hämden blixtrande i ögonen och vredens fragga på läpparne. Så sagdt, skyndade hon utför trapporna och kastade sig genast i sin lysande vagn. Kusken fick sina order, och vagnen rullade åt den äldre delen af staden, der Kreolerna förnämligast bo.
Leontine hade emellertid vid återkomsten hem småningom hämtat sig och tycktes nu endast behöfva lugn. En tillkallad läkare förklarade händelsen såsom ganska naturlig för en ung flicka, som uppväxt på landet och aldrig förut erfarit något, som så djupt och kraftigt talat till hennes af naturen lätt upprörda hjerta. han föreslog blott en stillande dryck och aflägsnade sig, försäkrande Eduard och Leontines slägting, att den sjuka skulle följande morgon befinna sig fullkomligt återställd, blott hon nu för några timmar lemnades ostörd och allena. Dessa råd åtlyddes noga, och Eduard aflägsnade sig någorlunda lugnad, under den tillsägelsen att, om Leontine blefve sämre, man genast skulle underrätta honom derom.
Jag föreställer mig Leontines belägenhet i den återvunna sansens första ögonblick. Hvad hon hade sett och hört, rörde hennes egen personlighet. Hon var en Quarteroon, — detta är nog att förvandla henne i verldens ögon från ett dygdigt och aktadt fruntimmer till den föraktligaste varelse, för
