”En Quarteroon!’’ utropade Eduard och föll förtviflad tillbaka i stolen.
”Ja, en föraktad, förnedrad, fördömd Quarteroon!” återtog Leontine, ”som likväl ännu har heder nog, för att frälsa dig, innan det blir för sent. Jag kan ej bli din maka, äfven om du ville fly med mig till ett främmande land, der vi båda voro okända, och der ingen fördom emot Quarterooner är rådande, ty vår rang på jorden är så olika, och ett giftermål, oss emellan, skulle endast vara en förnedring, som jag ej skall tillåta. Mitt beslut är således fattadt — sök ej att rubba det, ty det kan ej förändras. I döden skall jag bli din; men från denna min lefnads dag, Eduard, gör jag dig fri från dina löften. I dag måste vi se hvarandra för sista gången — här!”
”Återkalla detta beslut, återkalla det, om du ännu äger en gnista af kärlek för mig!” utropade Eduard i en vild sorg. ”De äro föraktliga dessa fördomar; jag sätter mig öfver dem, och så skall äfven hvarje menniska göra, som har vänskap för mig och aktning för mitt lugn. Mot sådan kärlek, som vår, har ingen lag, ingen fördom någon kraft. Minnes du ej den odödlige skaldens[1] ord:
- ↑ Milton.
