”To love, thou blamest me not; for Love, thou say’st
”Leads up to Heaven, is both the way and guide.”
Kan kärlek vara ett brott, kärlek, som Gud sjelf inplantat hos menniskan? Hvad är heligt, om ej en ren och dygdig kärlek? Men vore det äfven brott, hvad bryr det vårt hjerta? Säg, ömma flicka, hvilket älskande hjerta har ännu låtit styra sig af sådana lagar och fördomar? Vi älska — nå väl, hvem är den djerfve, som vågar säga, att han vill släcka denna flamma inom våra bröst? Jag tror ej på möjligheten deraf. Men jag skulle anse kärlek för blott ett vackert ord, om vi kunde skiljas, förrän vid grafven. Följ mig; innan aftonen kommer, skall du, ledsagad af mig, ej längre se det land, der en usel fördom vill lägga band på våra heligaste känslor. Nog finna vi en strand bortom hafvet, der kärlek ej är brott. Låt oss fly, tiden är dyrbar. När aftonstjernan uppstiger på himlahvalfvet, och både djur och menniskor söka hvilan, — då, Leontine, min brud, min älskarinna, bör du vara färdig att öfvergifva dessa omenskliga bygder, för att med mig söka ett hem ..... och en graf.”
Så sagdt, skyndade han ur huset. Hvad som under resten af denna händelserika dag tilldrog sig med den olyckliga Quarteroonen förtäljer ej ryktet
