skönaste gåfva; men det var tillika någonting så oskadligt, ja oskyldigt, i hela hennes uppförande, att hon var lika mycket älskad, som beklagad, af alla, från gubben ända till barnet.
En afton, då sommaren utspridt öfver landskapet sina herrligaste ångor, och naturen fröjdade sig åt den allmänna fägringen, syntes hon sent på stranden af den flod, som flöt genom staden. I håret hade hon instuckit några af skogens vildaste blomster, som, utan ordning, hängde i de fladdrande lockarna, och derjemte till en del betäckte den svällande barmen. Tätt intill bröstet sutto äfven några blommor, sammanbundna med ett halmstrå, och i handen höll hon en vild ros, som tiden mumifierat. Ett matt svårmod tycktes utbredt öfver hennes fordom så sköna ögon, och hela hennes ansigte talade högt om hjertats lidande. I denna stund föreföll hon snarare såsom en vid verlden trött varelse, än en olycklig, som förlorat förståndet. Hvarje ton, som flöt från hennes läppar, liknade æols-harpans melankoliska ljud, och att döma af det yttre till hennes innersta, måste i sanning den unga flickans själ, i dessa ögonblick, ej varit annat än en enda moll-ton. ”Ljufva minne af min barndom!” hördes hon utropa for sig sjelf. ”Försvinn ej från min inbillning, lik dess föremål på jorden! Låt mig, vid lifvets afton,
