ännu en gång få inbilla mig, att jag är barn. O! hvarför blef ej vaggan min graf? Hela lifvet rördes då ännu lekande framför mig, och på rosor tycktes jag hvila, okunnig om törnen och ogräs. En kyss af min mor, ett famntag af min far — se der mina önskningar, min högsta sällhet! Bortom gränserna af den landtliga kojans områden gingo ej mina lifliga tankar; skogen, bäckarne och landen voro mitt sällskap, mina förtrogna, mina enda vänner. Hos dem hade jag uppväxt, en späd och menlös planta; att lefva och dö, skild från dem, var ett tillstånd, som aldrig föll mig in. Skogen, som jag så ofta i barnslig yra genomsprungit — backarne, i hvars friska vatten jag så ofta badat — källan, som så ofta läskat min törst — blomstren, som njutit min ömma vård både morgon och afton, och hvars späda stjelkar denna hand så ofta upprest efter skurarna och stormen — foglarne, hvars välkända sånger så ofta förtjust mina sinnen; hvarföre slet ödet mig ifrån allt detta?.... Endast för att låta mig känna det förakt, som min födsel ådrager mig af dem, hvilka, jemte mig, trampa denna jord. För mig finnes här ej mera någon bostad. För mig ha åren ingen tröst, intet medlidande, det fräter blott såret djupare. Såsom en uttröttad pilgrim, längtar min själ att få uppnå evighetens stilla hamn och der förgäta stormarne
