Ännu närmare och egentligare. Så hafwer Samuel Columbus en tid skrifwit/ och förtienar/ effter thet förr ei tryckt är/ här tryckt inkomma.
Men mig tyckes/ säger han/ at något grunckar: bli wid då gamla maneret: och skrif som far din har skrifwit. Tu som så säger/ wille tu betenckia/ om icke far min/ doch farfars far min kunde fögo skrifwa; och kanske then ei heller. Och om the kunde skrifwa/ så war thet Kyrieleison på ett munckparman. Om the i Scholastiske tider skrifwares wett hade sig ei widare streckt/ än skrifwa en songbok i choren/ eller en hopp grill-disputationer i ett Vaporario Philosophico har Erasmus Roterdamus therföre giordt illa/ at han dempade tanckegrilren ibland the studerande, och wiste them wägen til the fägre studier, som äro/ eloqventia, historia och wackre auctores? Har Grotius giordt illa/ som har skrifwit om Jure Belli & Pacis, fast ingen synnerliga har skrifwit så för honom? Om barnen somlistädz i Swerige kryppa på ugnen/ när fremmande kommer/ ther the titta fram och rekna betarna i munnen på then ätande; skola the altid så giöra? Om the stryka snorn/ (mucum) med tröiarmarna/ skola the altid så giöra? Om wi altid skulle blifwa wid thet gamla/ få skulle alltid effterkommandarena wara åsnor/ eller stumme dummar/ som intet wackert skulle komma till wäga. Sielfwe naturen gifwer oss så wel förstånd/ som han har gifwit them gamlom. The hafwa giordt mykit wackert: men intet utöst alt wett för oss. Som Alexander han sig klagade/ när han hörde far sins förwerff och winster/ fruchtande at intet blefwe mer öfwer/ som han finge förwrfwa och taga in/ när han blefwe stor. Mykit kan än giöras bätre. Andre hafwa lemnat gott namn effter sig i sin wandring; men intet föthenskul huggit igen wägen för oss som effterkomme. I Helsingland har man förtält mig/ huru fordom en hiette Amund Bähle, som bodt emellan Dalarna och Helsingland/ har så mykit lagt sig på jaga och skiuta/ at han alla biörnar och odiur hade rögdt ur i then hela neiden. När han en gång i sin höga ålder kom/ åt fölgd
