Y. The Gamle bruka offta y/ när the nu höres oss oss som i. Til exempel/ ney/ ey/ säya/ tiyend/ skriya/ Jer. 4:16 leyon/ Zeph. 3:3. Hwar om kan säjas hwad Martinus anförer till y/ af anonymi cujusdam libello de lingva Getica edito a clar. Bonav. Vulcanio. Hos oss lyda nu orden ei som v/ utan som i: och som mig tyckes/ böra the skrifwas med i; nei/ ei/ säija/ tijend/ skrija/ leijon. Men uti huy/ hey höres/ y; och bör therföre så skrifwas. Kan skie uti nei/ ei/ etc. hördes fordom y. eller war thet ett sådan munlag på wiss landzort/ som giör ingen almen lag. Hos oss lyder thet som i och intet som y: så at ei/ nei/ är här en diphtongus. Sedan är j uti säija/ leijon/ consonans, thet y aldrig är. Ty är rettast låta ögat få se thet örat hörer. Och tå är wän och hopp/ at språket endteligen kommer til wisshet/ stadighet och fasthet/ när man med skiäl och på god grund/ och som sinnen wilja hafwat/ på enahanda sett skrifwer orden.
Z. z brukas hos oss/ när endelsen eller stafwelsen är hwassare än s. Såsom Gudz/ bergzbygd/ Luc. 1:39/ 65. Jemwel uti tråtza/ tråtzning/ contignatio, Hab. 2:11 fråtzeri/ Gal. 5:20. städze/ allstädz/ jugiter, allestädz/ ubique, (se wel på orden och merk skilnaden/ som ni merndels förgätes/ hwar om på sitt stelle) godz/ Ps. 16:5 Crocus borde skrifwas zafran Est enim vox Arabica צפרן. Vide martinii Lexic. Philol. ad vocum zaphran.
Å/ synes wara i hopkommit af a och o. Ehuru mer är/ så är thet hos oss en sielflydnings bokstaf. Giör altså offta sin egen stafwelse/ såsom alla andra sielflydningar/ och lyder altid lika. Å-trå desiderium; på-stå urgere; å-ker/ ager; å/ amnis. Men när o hafwer sin egen bilåtare med sig/ lyder thet meredels och i fleste ord såsom å/ och skrifwes doch icke å. Til exempel/ så som: begge stafwelserna lyda som å/ jemwel O uti som/ effter m altid henger wid o och är ther hema. Ty skrefwo the gamle retteliga: wold/ bong/ long/ song
