stong/ stolt: intet wåld/långt/sång. Men när thenna rösten eller uttalet hafwer ingen bilätare med sig/ som hörer til samma stafwelse/ tå skrives å. Såsom /förlåt/ ignosce, upståndelse/måndag: ther hörer icke t/ ej heller n til å. Jag säger /för-lå-ta/ up-stå/ må-ne/ luna. Hwilket ock til bokstafwen o wardt anmerkt §.37. Jag skrifwer mått/ mensura, af mä-ta; ther ser man at tt höra intet til å. Men at jag skrifwer gåfwa/håfwor/thesauri, och intet gofwa/ hofwa/ thet kommer af gif-wa/ haf-wa/ ther f är en fremling och intet hemfödd. Ty de the gamle hafwa skrifwit/ gi-wa/ ha-wa/ utan f/ som förr wardt omrördt/ §. 20. När nu thenne grunden angående o och å warder noga achtad/ och man följer then/ tå går man trygger. Och när thetta skiälet och thenna skrifarten warder nu/ som fordom behållen/ så är mycken swårhet häfwen/ tå är mykit wunnit i wårt språk/ och myken olikhet i skrifwande förekommen.
Jag sade merndels. Undertiden/ doch i få ord/ hafwer ock å sin medlydning alt jemnt med sig/ och skrifwes intet o. Såsom hålla/ (ehuru wel jag hafwer sedt i gamla böker holla/) mård/ wård/ hård/ ångest/ ålder/ såldt/ trång/ och ganska få til. Men i the öfriga står regeln fast. Äfwen som följande bokstaf.
Ä. Så hafwer sig med ä/ som tyckes wara sammanlupit af a och e. Thet hafwer ock altid/ som en annar sielflydning/ sitt egit liud och sin macht. Ädel/ bära/ lära/ äple. Hwilket liud ock e tager/ när thet hafwer sin egen bilåtare med sig. Såsom/ Her-re/ fa-der/ hen-ne. Som til e är omtalt wordet §. 15. Så at wi endteliga intet böre altid skrifwa ä när thess liud höres/ af thet skiäl/ som förr anfördt är/ och wel bör merkias. Ty gjorde jag/ tå jag uppå Konglig befalning hade at giöra med Psalmbokens samt Handbokens afrtyckande/ oförsichtigt/ tå jag förwandlade i mong ord the gamles Œ och O
