— 17 —
FÖRSTA NISSEN.
Just ingenting als. Det är som det var. —
För hundra år se’n, år åttinio,
Då tog jag mig en lur, som var rar,
Och vips var det framme en karl eller par,
Som hade courage — jämt till nittinio.
Då väckte jag mannen efter mitt sinn’,
Bonaparte, Napoleon, kallad den förste.
Han hade på näsan och armbågen skinn
Och var af mitt folk den allra störste.
Som en dans han vände båd’ opp och ner
På kungar och folk och troner och riken,
Och efter hans död var det ingen mer,
Som vågade tänka på republiken.
Se’n har det varit om mitt och ditt
Litet gräl, som förts både nere och oppe,
Men slutet har varit, som när till en moppe
Den bedagade matmor säger: »Sitt»!
En liten bit socker och grädde se’n.
Det fins ingen, som inte blir hund för ett ben.
SVARTE-PETTER.
Det är ju det jag altid har sagt.
Så länge trollena lefva på jorden,
Så länge lefver ock deras makt.
Stäng in oss i kyrktorn och klippor och bärg,
Vi flyta kring världen som olja på vatten,
Och vår kulör är samtidens färg,
Litet obestämdt grå som den riktiga natten.
ALLA NISSARNE.
Lefve Svarte-Petter!
