— 22 —
När jag bodde i slott och i all min glans
Lät familjens kock gifva festmiddagar.
SEKLET.
Ni tycks betänkligt ha deklinerat.
SVARTE-PETTER.
Äfven jag har en gång varit ung och dum,
Velat stapla som guden Pelion på Ossa,
Resa ett högt Kapitolium
Emot skyn och därofvan Den Mäktige krossa.
Men vid mina år har man mera förnuft,
Man aktar sig vackert att slåss med de stora.
Man bygger inte kasteller i luft,
När man vet, hur det käns att bara förlora.
SEKLET.
Men hvem är ni egentligen?
SVARTE-PETTER.
Min ärade fru, jag har många namn!
Det är mig omöjligt att minnas dem alla.
Mina fiender kalla mig Fan eller Skam,
Den Onde och annat, som det kan falla.
Ni förstår: en person, så känd som jag,
Får vara beredd på hela kodiljen
Af öknamn och skällsord af alla slag. —
Men Svarte-Petter jag näms i familjen.
SEKLET.
Hvad är det du säger? Känner du mig inte? Jag är seklets gudinna. Jag har kufvat elektriciteten och tagit ångan i min tjänst. Naturens krafter äro mig underdåniga. Och
