108
kännedom om tillvaron af närmare arfvinge tillträdt detsamma. För den andra stora gruppen af fång, eller öfverlåtelser inter vivos, ernåddes syftemålet genom att den gamla rättens laghäfd ersattes med lagfarten och fastan, så att denna afskar hvarje talan å förvärfvarens fång[1]. Lagfarten var härvid icke själf ett fång, utan gjorde blott ett fång »lagståndet». Att fånget var lagståndet innebar, att detsamma blef »fast», pá samma sätt som ett klandradt fång stod »fast», där det af hemulsmannen värjdes. Nämda egenskap hos fånget uttrycktes däri, att domstolen å detsamma utfärdade fastebref. Värkan af lagfarten var sålunda, att den skyddade förvärfvaren mot vidare undersökning af hans besittnings materiella rättmättighet. I följd häraf kunde fasta åberopas endast sasom försvar af en besittarre, hvilken innehade fastigheten såsom egare, icke däremot såsom angreppsmedel till stöd för en klandertalan; likaså var fasta utan värkan mot den, hvilken själf innehade fastigheten såsom egare. Besittaren måste vidare innehafva jorden på grund af ett rättsärende. som formelt var ett eganderättsfång, och hvarå fasta kommit. Men förutsättning för lagfartens prekluderande värkan var härjämte, att förvärfvaren genom det lagfarna fånget felfritt kommit i fastighetens besittning, så att hans besittning hvarken innefattade ett egenmäktigt besittningstagande eller grundade sig på upplåtelse af legotagare eller annan innehafvare af inskränkt nyttjorätt, som genom öfverskridande af sin nyttjorätt egenmäktigt satt sig i besittningen. Där förmyndare utan rättens lof föryttrat den omyndiges jord eller mannen hustruns enskilda jord utan hennes samtycke, afskars den omyndiges och hustruns, resp. hennes arfvingars klander icke ännu af fastan, utan först genom att natt och år förflöt från det den omyndiga uppnått myndig ålder, eller från det hustrun blifvit fri målsmansskapet och fick kännedom om öfverlåtelsen. Afled hustrun före
- ↑ Jfr. mina uppsatser »Om preskription af klander i jordafång enligt 1734 års lag och »Om arfskifte» i Jur. För. Tid. för år 1884 s. 1 ff. och 1887 s. 21 ff.
