vittnen, visserligen i fråga om vittnenas på egen erfarenhet grundade vetskap fordras, att vittnet är trovärdigt och kunnigt om orten, men såsom sagesman för hvad de hört om förhållandet under en föregående generation få anföras äfven en för orten alldeles främmande person, som exempelvis blott af gamla urkunder inhämtat någon upplysning i saken. Något tvifvel kan därför alls icke råda därom, att en utsaga, afgifven af någon från en föregående generation om hvad han om förhållandet före hans tid inhämtat ur gamla handlingar, icke är »sanna sago» enligt 1 § 15 kap. jordabalken.
På samma sätt som för individerna af den för tiden lefvande generationen kommer i betraktande endast hvad faller inom området för deras genom egen iakttagelse vunna erfarenhet, måste en utsaga af någon, hörande till den föregående generationen, för att gälla som beviskraftig grunda sig å en enahanda omedelbar iakttagelse af honom. Förenämda bestämning i 1 § 15 kap. innehåller således icke annat, än att besittningens tillkomst skall ligga utom området för den lefvande och den närmast föregående generationens egen iakttagelse. Men detta är i själfva värket detsamma, som att förhållandet under tiden för dessa generationers erfarenhet varit sådant, som den förhandenvarande besittningen utvisar. Olikheten i uttryckssätt har föranledts blott däraf, att sistnämda lagrum velat angifva jämväl en annan betingelse för urminneshäfden, nämligen den att växling i besittarens person skall försiggå genom laga fång.
Däri öfverensstämma åter 1 och 4 § i 15 kap. jordabalken, att hvardera afser att tillika meddela en tidsbestämning. Men medan tidsbestämningen i 4 § icke direkt uttalas, utan följer af det innehåll, vittnenas utsagor enligt lagrummet böra hafva, är 1 § formulerad såsom en tidsbestämning: häfden skall hafva fortgått under så lång tid, att ingen minnes eller af sanna sago vet dess uppkomst. En värklig tidsbestämning ligger emellertid i det »att ingen minnes eller af sanna sago vet om besittningens uppkomst» endast, om den häri uttalade fordran gifver vid handen en begränsad tidslängd. Tidsbestämningen för urminnes häfd är således,
