jordlägenheter, hvari strömfall i fråga om rätt till parcellering likställes med lägenhets genom skifte bestämda egor, medan parcellering af fiskevatten förutsätter, att skifte af fiskevatten egt rum.
Gränsen mellan byns vattenområde och de tillstötande jordlägenheternas enskilda mark är strandlinien vid vanligt lågt vattenstånd. Strandliniens förskjutning i följd af vattendragets naturliga uppgrundning eller fällning rubbar likväl icke den ursprungliga gränsen, såvidt denna kan utredas.[1] Viker vattendrag från sitt förra läge och bryter sig en annan bädd, tillhör detsamma i det nya läget de jordlägenheter, hvilkas mark skäres af densamma.
Delar af en fastighet äro åter därå befintliga hus och byggnadsvärk, såvidt de icke tillkommit endast för ett tillfälligt, snart öfvergående ändamål eller uppförts af och fortfarande tillhöra annan än fastighetens egare.
Ursprungligen voro väl enligt landsrätt byggnader lösegendom. Förbudet mot hemmans afhysande medförde endast den ändring häri, att de för en lägenhet såsom jordbruksfastighet afsedda byggnaderna icke kunde från lägenheten skiljas. Stadslagen åter betraktade väl byggnader å stadstomt och själfva tomten såsom hörande samman, men medgaf ett sådant förhållande, att skilda delar af en å tomten uppförd byggnad eller skilda byggnader å samma tomt tillhörde hvar sin egare. Äfven 1734 års lag betonar genom sin terminologi sammanhörigheten af tomt i stad och byggnaderna därå, men erkänner i viderboenderätten giltigheten af ett rättsförhållande af sistantydda beskaffenhet. Däremot gifver icke 1734 års lag vid handen, att äldre rätts grundsats om naturen af byggnader å landsfastighet skulle utbytts mot en annan.[2]
