Del af en fastighet är ock, hvad därå växer. Den äldre rätten kände undantag från denna regel, likasom ännu 1734 års lag i de »bärande träna.» Regeln gäller dock icke vid en blott öfvergående förbindelse, såsom exempelvis då växter utsättas för sommaren för att intagas till vintern eller med lof planteras af annan än egaren i afsikt att vid tillfälle borttagas.
Ofta skiljes mellan hufvudsaker och bisaker. Ett åtskiljande på grund af den olika betydelse de skilda delarne af en sak hafva för sakens ändamål är emellertid relevant endast där skilde egare tillhöriga saker sammanfogats eller sammanblandats, i hvilket fall nämda åtskilnad angifver icke så mycket en beskaffenhet hos en sak, utan fastmer en beskaffenhet hos ett visst rättsförhållande.
Alster äro sådana delar af en sak, som enligt tingens vanliga ordning afskilja sig eller äro afsedda att afskiljas från saken.[1] Till alster höra sålunda växande säd, gräs, bär, trädfrukter, men icke själfva träna, till afvärkning mogen skog, men icke ungskogen, ull, hår, gödsel och afföda af djur o. s. v. Den rättsliga betydelsen af egenskapen af alster är den, att alstret vid afskiljandet förblir i dens ego, hvilken hufvudsaken tillhör, såvidt icke en nyttjorätt består af det innehåll, att alstret med afskiljandet tillfaller nyttjorättshafvaren.
Vidsträcktare än begreppet alster är afkomst. En saks afkomst är allt det, som erhålles från saken utan dess förstörande eller minskande, samt vidare vederlag i penningar, som gäldas för sakens nyttjande (fructus civiles). Nytta åter omfattar i vidsträckt mening såväl afkomsten som de förmåner och fördelar i öfrigt, såsom jakt, fiske, rätt till nedgräfd skatt eller bisvärm m. m, sakens innehafvande eller begagnande medför; i inskränkt mening däremot endast förmåner och fördelar af sistnämdt slag.
- ↑ Se härom förut åberopade uppsats »Om begreppet fast egendom», i Jur. För. Tidsk. 1889 och där angifna lagrum.
