Tillbehör af ifrågavarande slag äro i regeln oskiljaktiga, d. ä. underlyda de för beståndsdelar gällande rättsregler, utan att kunna genom egarens tillgörande frigöras från hufvudsaken. Kan tillbehör genom laglig delning förvandlas till en egen fastighet, är likväl sådant afskiljande tillåtet. På grund af positiv föreskrift[1] äro ock fastighets åtkomsthandlingar och kartor tillbehör till fastigheten.
När ett pertinensförhållanden skall anses föreligga, bestämmes i regeln icke af lagen, om än den för vissa fall föreskrifver eller utesluter ett sådant förhållande. Egenskapen af tillbehör förutsättes tvärtom bestämmas af »sakens natur», d. ä. af gängse uppfattning och de af den ekonomiska utvecklingen för tiden gifna förhållandena. Likasom i fråga om hvad skall anses utgöra en sak, är denna uppfattning det afgörande beträffande tillvaron af ett pertinensförhållande, såvidt icke lagen för visst fall meddelar särskild föreskrift. Genom privat viljeförklaring kan däremot ett sådant förhållande icke grundläggs.
Fysisk förening mellan två saker utesluter icke, att den ena är tillbehör till andra, om blott föreningen icke är af den art, att den förra därigenom blifvit en del af det hela. Tillvaron af ett fysiskt samband mellan hufvudsaken och tillbehöret är tvärtom vanlig och ofta ett uttryck just för pertinensegenskapen. Å andra sidan är fysisk förening icke erforderlig för denna egenskap och icke heller tillräcklig. den å ett hus anbragta skylten gäller icke såsom tillbehör. Väsentligt är däremot, att tillbehöret har till uppgift att varaktigt tjäna hufvudsakens objektiva ekonomiska ändamål, och att detta äfven kommer till uttryck genom det förhållande i rummet, hvari tillbehöret befinner sig. Ett blott tillfälligt tillgodoseende af en annan saks ändamål eller tillgodoseendet endast af dess egares eller innehafvares behof är icke nog att skapa ett pertinensförhålande mellan denna och den
- ↑ J. B. 11: 7.
