kunde bygga det, utlofvade han kungadottern och halfva konungariket, och det lyste han upp i kyrkan uti alla kyrkesocknarne öfver hela landet. Det var många som försökte, må veta, ty halfva riket kunde vara godt att ha, tyckte de väl, och kungadottern kunde vara bra att ha på köpet, men illa gick det med de flesta.
Så voro der tre bröder borta i en skogsbygd, den äldste hette Per, den andre hette Pål, och den yngste hette Esben Askepilt, derföre att han alltid satt och grof och rörde i askan. Men den söndagen, då det lystes på om skeppet, som kungen ville ha, var det liksom af en händelse, att han var med i kyrkan han också. Då han kom hem och berättade det, bad den äldste brodern Per mor sin om matsäck, ty nu ville han åstad och fresta på, om han icke kunde bygga skeppet och vinna kungadottern och halfva riket. Då han hade fått matsäckspåsen, drog han bort ifrån gården. På vägen mötte han en gammal man, som var så krokryggig och gudsnådlig.
“Hvart skall du hän?“ sade mannen. “Jag skall bort i skogen och göra tråg åt far min, han tycker inte om att äta i lag med oss,“ sade Per. “Tråg skall det bli,“ sade mannen. — “Hvad har du i påsen din?“ sade mannen. “Gödsel,“ sade Per. “Gödsel skall det bli,“ sade mannen. Så drog Per upp i ekeskogen och högg och timrade allt hvad han orkade; men allt hvad han högg, och allt hvad han timrade, så blef det icke annat än tråg och tråg. Då det led till middag, skulle han ha litet till lifs och tog fram matsäcken sin. Men der fanns icke en matsmula i påsen. Då han icke hade något att lefva af och det ej ville gå bättre med timrandet, blef han uppledsen vid arbetet, tog yxan och påsen på nacken och drog hem till mor sin igen.
Så ville Pål åstad och fresta på, om icke han hade tur med att bygga skeppet och vinna kungadottern och
