“Ja, det blef knäfveln till karl af honom, fastän han icke fick mer än en gris af mig,“ sade käringen; “han blef både doktor och timmermästare, och så blef han hängd och stod upp igen ifrån de döda, och ändå hör jag aldrig annat än ledsamheter om honom; här om dagen kom han hemflygande, och då gjorde han mig den största glädje, jag någonsin har haft af honom, han lade sig ned och dog,“ sade käringen. “Jag brydde mig inte så mycket om honom, att jag ville kosta prest och kristen jord på honom, utan jag gräfde ner honom här borta i södra haghörnet och vräkte öfver honom litet qvistar och barr,“ sade hon.
“Ser du, skulle han inte dra mig vid näsan och slippa undan ändå,“ sade mannen; “men om jag inte fick hämnas på honom i lefvande lifvet, så skall jag åtminstone göra mitt värsta på hans graf.“
Han vandrade bort till grafven i södra haghörnet och skulle sätta sig; men i detsamma stack gossen knifven i honom ända in till skaftet och skrek:
“Här är gossen du köpte grisen af! här är gossen du köpte grisen af!“
Mannen i väg med knifven i kroppen och blef så rädd och förskrämd, att han sedan dess hvarken varit hörd eller spord.
Askepilten och de goda hjelparne.
Det var en gång en kung, och den kungen hade hört talas om ett skepp, som gick lika fort till lands och till sjös; nu ville äfven han ha ett sådant, och åt den, som
