“Hvart skall du hän?“ sade mannen. “Åh , jag skulle till skogs och bygga skepp, som går lika bra till lands och till sjös,“ sade Askepilten, “ty kungen har låtit lysa på, att den, som kan bygga ett sådant skepp, skall få kungsdottern och halfva riket,“ sade han. — Hvad har du i påsen din?“ sade mannen. “Det är inte stort att tala om, det skulle vara matsäck, förstås,“ svarade Askepilten. “Ger du mig litet af matsäcken din, så skall jag hjelpa dig,“ sade mannen. “Gerna det,“ sade Askepilten, “men det är ingenting annat än två hafrekakor och en dufven ölsqvätt.“ Det var detsamma hvad det var; bara han fick det, skulle han nog hjelpa honom, sade mannen.
Då de kommo upp till Gamle-eken i skogen, sade mannen till gossen: “Nu skall du hugga ut en flisa, och den skall du sätta in igen, som den har suttit, och när du det har gjort, kan du lägga dig att sofva.“ Ja, Askepilten gjorde som han sade, han lade sig till att sofva, och i sömnen tyckte han, att han hörde det huggas och hamras och timras och sågas och snickras, men vaken kunde han icke bli förrän mannen väckte honom; då stod skeppet fullfärdigt vid sidan af eken. “Nu skall du stiga upp i det, och alla du möter skall du taga med dig,“ sade han. — Ja, Esben Askepilt tackade för skeppet seglade af och sade, att det skulle han göra.
Då han hade seglat ett stycke, kom han till en stor, lång, mager trasvarg, som låg bort vid ett berg och åt gråsten. “Hvad är du för en karl, som ligger här och äter gråsten?“ sade Askepilten. Jo, han var så kötthungrig, att han aldrig mera kunde få sin mättnad, derför var han tvungen att äta gråsten, sade han, och så bad han, om han kunde få lof att följa med på skeppet. “Ja, vill du vara med så stig på,“ sade Askepilten. Ja, det ville han, och så tog han med sig några stora stenar till matsäck.
